Annie Ernaux, Min far och kvinnan, 31 januari 2023, Karin Lorenz

 

Min far och Kvinnan av Annie Ernaux 

31 januari 2023

”Jag trodde hon var min far överlägsen därför att hon tycktes stå mina lärare och lärarinnor närmare än vad han gjorde. Allt inom henne, hela hennes auktoritet, hennes önskningar och hennes strävan gick i samma riktning som skolan. Mellan oss fanns ett tyst samförstånd som han var utestängd från. Han skjutsade mig till marknaden, till cirkus, till Fernandels filmer, han lärde mig cykla och känna igen grönsakerna i trädgården. Tillsammans med honom hade jag roligt, med henne  <samtalade< jag. Av de båda var hon den dominerande, lagen och rättesnöret.”

 Ett litet stycke ur boken Kvinnan, där Annie Ernaux ger sin mycket personliga bild av modern, men fadern kommer också ofta in i bilden. Likaså förekommer mamman i boken ”Min far” som kom 1985, åtta år före Kvinnan. Katja Waldén har översatt båda.

 Den nu Nobelprisade författaren skildrar sina föräldrars kamp för att ta sig ur livet som arbetare, för att så småningom satsa på en speceributik med tillhörande café. Området är fattigt och fadern tvingas ha annat arbete för att de ska klara uppehället. Modern får ta hand om allt. Båda är dock överens om att satsa helhjärtat på dotterns skolgång. De försakar vad som helst, bara hon inte behöver sakna något. Hon förbjuds att ägna sig åt hushållsarbete. Och skolan sköter hon, hon har en begåvning som efter många års studier leder henne till en lärarexamen, till föräldrarnas stora lycka.

 Den lyckan har dock ett pris. Deras världar blir helt väsensskilda. Hon lever ett mer borgerligt liv som lärare  med sin man juristen och två söner,  medan de är fast i sin mellanposition som arbetare och affärsidkare.

 När Annie Ernaux ska beskriva föräldrarnas liv tar hon de bådas död och begravningar som utgångspunkt.

På sitt raka sätt, med klasskampen ständigt närvarande,  låter hon dem tydligt träda fram med såväl fel och brister som förtjänster. 

Våra bedömningar

Våra betyg: Gunilla 5, Margareta 5, Susanne 5, Christina 5, Ami 5, Agneta 4,5, Anna Christina 4,5,
Karin 4,5. Vi konstaterade att båda böckerna är föredömligt korta. 77 sidor respektive 74!

 Diskussionen var livlig, bland annat konstaterades att många människor på den tiden levde på samma sätt som föräldrarna Ernaux. Klasskillnaderna var större och det fanns/finns en avund i klasskampen. Avståndet som uppstår mellan generationerna drabbar familjerna. Vilka som tyckte att pappan beskrivs med mer kärlek än mamman och vilka som tyckte tvärtom, kan jag tyvärr inte tyda i anteckningarna. Där konstateras i alla fall att moderns minnesförlust beskrivs väl och med värme och att släktens omsorger om fadern inför begravningen är kärleksfulla. Att böckerna är att rekommendera till andra kändes som en självklarhet.

 Till nästa möte den 28 februari ska vi läsa : Eiffel av Nicolas D´Estienne D´Orves om Gustave Eiffel, som ritade  Paris mest kända byggnad, Eiffeltornet, färdigt 1889. 

Till mötet i mars blir det Ruth Lillegraven: Allt är mitt.

 ———————————————————

Kort sammanfattning och utdrag Ur Annie Ernaux´s Nobelföreläsning 2022.

COPYRIGHT NOBELSTIFTELSEN 2022

 ”Var ska jag börja?”

Den frågan ställer sig inte bara vi vanliga människor när vi ska börja skriva något, utan även en Nobelpristagare som Annie Ernaux. Hon gör det inför en ny bok och naturligtvis inför sin Nobelprisföreläsning i Stockholm i december. Hon inbillar sig att första meningen ska få skrivandet att gå som en dans, ungefär, bli en nyckel till fortsättningen. 

Hon formulerar snabbt raderna: Jag ska skriva för att hämnas mitt släkte. Den meningen skrev hon i sin dagbok, som 22-årig litteraturstuderande på universitetet i Bordeaux. Hon citerar Rimbaud och påstår att hon tillhör ett lägre släkte. Att bli författare såg hon som ett sätt att kompensera för de sociala orättvisor som man fötts in i.

 Från det att hon kunde läsa blev böckerna hennes följeslagare, konstaterar hon. Modern som själv läste romaner så fort hon fick en chans uppmuntrade hennes läsning. Det faktum att hennes religiösa skola såg misstänksamt på böcker som var dyra och kanske inte ansågs lämpliga för en ung flicka fick henne att läsa allt möjligt, som de flesta idag skulle anse vara mycket bra böcker. Litteratur stod över allt annat för henne och hon tyckte sig leva i de miljöer hon hamnade i tack vare romanerna eller sagorna.

 Annie Ernaux upptäckte skillnaderna i könens skilda roller och möjligheter. Man, två söner, lärartjänst och ansvaret för hem och familj tryckte henne allt längre bort från skrivandet. Det var slumpen som förde henne tillbaka. Olika tillfälligheter i familjen, skolan hon arbetar i samt samhällskritiska rörelser i världen fick henne att skriva igen. 

 När det gäller språket jämför hon dem som har invandrat med dem som har gjort s k klassresor.

Hon anser att de ställs inför ännu fler hinder, t ex hur de ska skriva, vilket ”språk” ska de använda?

Prousts, Virginia Woolfs och Flauberts språk låg henne varmt om hjärtat. När Annie Ernaux då börjar skriva kommer grova ord och hånfulla meningar till henne, som förödmjukade människor ofta använt, menar hon.

Ett sätt att svara på den skam de utsatts för anser hon. Det blev självklart för henne att hon måste skildra sociala sår, t ex när hon gör en illegal abort. Hon ville inte bara hämnas sitt släkte utan också sitt kön.

 Från och med sin fjärde bok byter hon skrivsätt, till ett mer "neutralt, objektivt, platt" språk, utan metaforer eller tecken på stark känsla. 

"Att finna orden som på en och samma gång rymmer verkligheten och känslan som verkligheten inger skulle komma att bli, och är så än i dag, mitt ständiga huvudbry, när jag skriver”.

 Jag rekommenderar att ni läser hela talet, allt varken kan eller hinner vi gå igenom här nu.!

                                                                                                                                                                      Nobelpriset får inte förändra livet

I ett radioprogram i P1 framhöll hon att hon inte vill att Nobelpriset ska förändra livet för henne.

Det verkar som om hon inte trodde  att hon skulle få det, eftersom hon varit ute och gjort ärenden, inte haft telefonen med sig och åkt hem för att få höra vem som fått Nobelpriset  ––  och blev tydligen överraskad. I Frankrike har hennes popularitet inte varit lika stor som i Sverige, kanske beroende på de känsliga ämnen hon tagit upp. Efter Nobelpriset har försäljningen av hennes böcker dock tiofaldigats i Frankrike!

 Våldtäkten som hon utsattes för var svår för henne, inte minst för att den manliga brutaliteten ansågs vara hennes fel. Just för att det var svårt ville hon skriva om det och anser att hon öppnat nya rum i den franska litteraturen. Hon beskriver sin stil som neutral och menar att känslobeskrivningar inte hör hemma i skrivande. Känslorna ska lämnas till läsarna.

 Hon föddes 1940 i Normandie, som sönderbombades 1944 och det har bidragit till att rädsla präglat henne.

Arbetarklassmiljön och den lanthandel med café, bar och enklare servering är den värld hon utgår från när hon ser på världen.

 Livet i hennes böcker tillhör inte henne längre, konstaterar hon också.

 Hon debuterade 1974 med ”Les armoires vides". 1984 publiceras Min far och med den slår hon igenom och  får Prix Renaudot. 1987 Kvinnan, 1993 kom Sinnenas tid. Internationellt slår hon igenom med Åren 1994. Skammen kommer 1998, 2000 Omständigheter, om aborten hon gjorde trots att det var förbjudet då. Den filmatiserades och vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig 2021. Hon har skrivit om sitt äktenskap, om bröstcancer och många andra böcker som inte översatts till svenska och fått en mängd utmärkelser som inte är så kända hos oss. Marguerite Yourcenar-priset fick hon i alla fall 2017, för det samlade författarskapet.

 NU RÄCKER DET! DET NI SAKNAR FINNS PÅ INTERNET…
 KARIN