Drömmen om Ester, Anna Jörgensdotter

Drömmen om Ester

Författaren:

Anna Jörgensdotter, en till ytan lugn och vänlig författare. Hennes hår är eldrött, yvigt och på hennes Mac-laptop står det ”syndikalisterna” med stora bokstäver. Favorittillhållet i hemstaden Gävle är Joe Hillgården. 

Anna Jörgensdotter är född 1973 i Sandviken, men bor numera i Gävle med sina två döttrar. 

Som författare debuterade hon med romanen Pappa Pralin 2002. 2010 fick hon Ivar-Lopriset för den omtalade romanen Bergets döttrar. Hon har skrivit såväl prosa som poesi och har fått en mängd utmärkelser, senast Gävle kommuns kulturpris 2016.

Hon arbetar också som journalist, oftast på Arbetarbladet i Gävle, tjänstgör som lärare på skrivarskolor och föreläser en hel del. Under utbildningen läste hon bl  a psykologi, socialt arbete och litterär gestaltning.

Det var en dokumentär på TV av Maud Nycander, som väckte hennes intresse för konstnären Ester Henning. Hon kunde inte släppa tanken på denna kvinna som föddes i ett fattigt skomakarhem i Filipstadstrakten, skickades som piga till Mora - där Anders Zorn då var verksam. Efter flera piganställningar och konstutbildning i Sthlm lades Ester in på mentalsjukhus och flyttades runt mellan många olika anstalter under 66 års tid, till sin död. 

Från början gjorde Anna research och anteckningar enbart för sin egen skull, tanken på att skriva en bok kom långt senare. Några släktingar till Ester har hon aldrig fått tag i, enda fakta var en del journaler och en konstvetenskaplig uppsats av Irja Bergström. 

Drömmen om Ester är i stort mycket författarens egna drömmar om hur det kunde ha varit för Ester Henning. Anna har dock känt ett extra ansvar när det gäller romanen om Ester, med tanke på att det handlar om en verklig person.

Anna Jörgensdotters egna erfarenheter av psykiatrivård har säkert haft betydelse.

En ny bok är på gång, som handlar om en ung man från Gävle som ger sig iväg till Spanien för att kriga under tidigt 1900-tal.

Hon använder sig av dåtid, för att ta upp dagens samhällsfrågor, något som är viktigt för henne.

Möte 5 december hos Karin

Vi var endast fem som samtalade kring Drömmen om Ester, men det blev en ordentlig diskussion med många trådar. Esters sorgliga liv, var hon någonsin lycklig, var det trots allt bra för hennes konstutövande att hon hamnade på sjukhus och fick tid och möjlighet att skapa? Hur hade hon haft det i dagens psykiatri? Den udda familjen, varför skickades just hon i väg till Mora och inte de äldre systrarna? 

Var hon lesbisk? Och hur var kuratorns förhållande till henne, fanns det sådana känslor med i bilden eller var hon enbart omhändertagande som en ”mamma”?

Vad hände i skogen när hon bytte sin kjol mot broderns byxor, och hur var det med överfallet i Sthlm, det som slutade med att hon togs in på sjukhus? Frågorna blir många, på grund av att författaren ofta låter läsaren gissa en del.  En spännande, intressant text, som kan upplevas mycket olika.

Margareta  tog upp sambandet galenskap och kreativitet och berättade om Simon Kyaga (överläkare i psykiatri och forskare på Karolinska). Någon annan nämnde då Karin Bojs, dna-studier och och frågan om vad som är normalt och onormalt. (Båda namnen och deras erfarenheter går det utmärkt att googla fram.)

Det jag glömde att säga var att hon måste ha varit väldigt stark och ovanlig (kanske galen) med tanke på kvinnors ställning på den tiden. Hon tog sig ju fram, trots sin enkla bakgrund och knappa utbildning, vågade söka sig till konstutbildning, sökte upp tidningsredaktör för att bli publicerad m m.

Betygen blev höga:

Margareta 4

Agneta 4

Susanne 4

Ami 3,5

Karin 4

Ett snitt på 3,9.

Extra:

Med tanke på att Ester Henning var född i Yngshyttan, Persberg utanför Filipstad, tycker jag det är otroligt att hon är så lite känd i länet. Värmlands Museum har ett enda verk av henne, väl dolt i Magasinet i Ulvsby. Det lär inte vara något märkvärdigt, men i Karlstad finns en familj som har en stor, mycket bra målning med motiv från Hammarö! Ett mindre, både till ytan och kvalitén, har de också. De berättar att en släkting till mannen hade en sommarstuga på Hammarö (som de ärvt) och dit kom Ester i sällskap med en sköterska en period en sommar.

I Skövde konsthall finns en stor samling av Esters verk och likaså finns det en hel del på Säters museum. Sommaren 2015 gick en skulptur av henne på Stockholms Auktionsverk för 18.000.

Viss förvirring uppstod kring när nästa möte skulle vara, men till slut blev det

Tisdagen den 31 januari 2017 hos Christina. Ev protester och problem kan säkert lösas…

Boken efter M Robinson heter Parfymsamlaren av Kathleen Tessaro.

Karin

Frihet av Jonathan Franzen

Född i Western Springs, Illinois.
Har svensk/ norska rötter.
Studerade bl.a. i Tyskland. Läste tyska. Det var i Tyskland han träffade Michael A Martone som är karaktären i boken "Frihet" som vi läst
Franzen träffade sin tidigare hustru i Tyskland. Han var novellist då han flyttade till Boston. Han bor nu i New York och i Boulden Creek i Califonien. Fått flera litterära utmärkelser och publicrat 7 böcker. Räknas som socialrealist.
Medelpoäng: 2 ( 4 av 6 personer hade läst ut hela boken). Allmänt tyckte vi att boken var för lång och att vissa kapitel kunde ha lyfts ut från boken.

Liv efter liv Kate Atkinson

Liv efter liv av Kate Atkinson

Den 3 oktober träffades vi hos Anna Christina. Dagens bok var Liv efter liv av Kate Atkinson. Närvarande var Gunilla, Susanne, Agneta, Ami, Karin, Margareta och Anna Christina.

Kate Atkinson föddes i York 1951 och bor nu i Edinburgh. Hon har studerat både engelsk och amerikansk literatur. Hennes första roman, I museets dolda vrår, fick Whitbread awards debutantpris 1995. Hon har därefter bla skrivit böckerna om Jackson Brodie, en före detta polisinspektör som sadlat om till privatdetektiv.

Liv efter liv publicerades i Storbritannien 2013 och hamnade genast på bästsäljarlistorna, samtidigt som den fick strålande recensioner. Den handlar om Ursula Todd som föds på nytt gång efter gång, och den utspelar sig i England och delvis i Tyskland under första delen av nittonhundratalet. Andra världskriget tar stor plats i handlingen.

Kate Atkinson belönades med Costapriset (samma pris som Whitbread, bara omdöpt) för Liv efter Liv och även för uppföljaren En gud i spillror, och hon är den enda författaren som tre gånger fått detta prestigefulla pris.

I diskussionerna kring boken framkom att vi alla tyckte den var lite svår att komma in i. Handlingen hoppar i tid och rum och Ursula föds och dör flera gånger redan under barndomen. Vi var också överens om att boken är fint skriven med ett levande persongalleri av ganska vanliga människor. Boken fick lika många treor som fyror och medelbetyget blev 3,5. Vi rekommenderar boken till vana läsare.

Nästa gång träffas vi hos Ami den 7 november och läser Jonathan Franzéns Frihet.

Önskemålet om att läsa Sara Stridsbergs Beckomberga kombinerades med förslag att läsa Anna Jörgensdotters Drömmen om Ester.

Vi tog också upp frågan om att byta dag och istället för måndagar träffas sista tisdagen i varje månad. Alla närvarande tyckte det var ett bra förslag. Den nya ordningen ska börja gälla från årsskiftet.

Min fantastiska väninna, Elena Ferrante

Äntligen!
Den 5 september träffades vi i bokcirkeln igen. Denna gång var vi hemma hos mig på S Järpetan. Vi som var där var : Gunilla, Ami, Christina, Margareta, Susanne och Agneta.
Vi hade läst Min fantastiska väninna av den italienska författaren Elena Ferrante.

Elena Ferrante är en pseudonym som lyckats bli anonym i 25 år. Enligt författaren själv "klarar sig en bra roman utmärkt utan sin författare". Kritiker beklagar att när äntligen en italiensk författare slår internationellt så envisas denna med att vara anonym. Genombrottet internationellt kom med den sk napolitanska kvartetten vars första del utkom på svenska i år och är den bok vi läst.
1992 utgavs den första boken - kvävande kärlek, sedan dröjde det tio år till nästa bok och 2011 utgavs den första delen i romansviten - den geniala vännen - vilkens första bok är min fantastiska väninna.
Det är berättelsen om två vänners liv från uppväxten i det fattiga Neapel på 50-talet till våra dagar.

Vi var ense om att detta var en bra bok, skriven på ett enkelt, målande språk som gjorde att man förflyttades till 50-talets Neapel med dess dofter, ljud och italienska livsstil. Trots det kände vi alla igen oss på något sätt i vår egen uppväxt.

Definitivt en bok att rekommendera andra att läsa. Vi gav en den höga poäng också - ett medeltal på 4,5!

En fundering som kom fram i vår grupp - är författaren man eller kvinna? Flera av oss såg hen som en man.

Nästa gång 6/10 ses vi hos Anna-Kristina och diskuterar då Kate Atkinsons bok Liv efter liv.

Till gången därpå 7/11 träffas vi hos Ami tills dess har vi läst Jonatan Franzéns Frihet

Agneta
 

Löwensköldska ringen Selma Lagerlöf

Löwensköldska ringen!

Den 30 maj, ja tiden går, träffades Gunilla, Anna Christina, Agneta, Christina och Ami hemma hos mig och pratade om Selma Lagerlöf och hennes bok "Löwensköldska ringen".

 

Selma Lagerlöf föddes 1858 på Mårbacka i Värmland och dog 1940 på Mårbacka. 1909 fick hon, som den första kvinnan, Nobelpriset i litteratur. 1914 blev hon invald i Svenska Akademin. Dessförinnan hade hon utbildat sig till lärare. Efter utbildningen var hon "hemmadotter" något år. Hennes far dog, ekonomin var dålig och familjen sålde därför Mårbacka. Selma Lagerlöf började då att arbeta som lärare i Landskrona och fortsatte med det i tio år. Hon bodde också under en period i Falun, där hon skrev en del av sina främsta verk.

 

Selma Lagerlöfs farfar var kusin med Esaias Tegnér och hon var också släkt med Erik Gustaf Geijer.

 

Några av hennes främsta verk är: "Gösta Berlings saga", "Nils Holgerssons underbara resa", " En herrgårdssägen" och "Jerusalem".

 

Vi valde att läsa "Löwensköldska ringen" som gavs ut 1925. Det är den första delen i en romantrilogi. Övriga delar, "Charlotte Löwensköld" och "Anna Svärd".

 

"Löwensköldska ringen" som är en riktig skröna, kan närmast liknas vid en spökhistoria. Den är kort, bara cirka 90 sidor och lättläst. Vi som träffades var alla förtjusta i boken och var och en av oss gav den en fyra i betyg. Vi tyckte också att boken kan rekommenderas till andra.

 

Nästa gång träffas vi den 5 september hos Anna Christina. Tills dess ska vi läsa Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna". Till gången därpå, det vill säga den 3 oktober, ska vi läsa Kate Atkinsons "Liv efter liv".

Drottningens Chirurg, Agneta Plejel

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel
Boken var speciell genom att den skildrade en läkares liv i Stockholm på sent 1700-tal och dessutom en läkare som var speciellt intresserad av förlossningar. Läkaren, som hette Schützer hade förlöst drottningen Lovisa Ulrika, när hon födde kronprinsen, som sedan blev Gustav III. Schützer blev adlad och fick namnet Schützercranz. Hans yrkesliv var ändå inte så glänsande eftersom det då fanns en konkurrens mellan medicinare och kirurger eller fältskärer, som de också kallades.
Medicinarna var akademiskt utbildade och ansågs "finare" och kunnigare. Schützer som var chirurg hamnade i offentlig disbyt med en medicinare. En dispyt som tärde på honom. Privat var Schützer olycklig, eller snarare hans hustru var olycklig, eftersom hon hade blivit bortgift med honom och egentligen älskade en annan. Många livsöden i boken slutatde i elände. Var det så på 1700-talet kanske?


Åsikterna om boken skiljde sig åt mycket mellan oss bokcirkeldeltagare. Boken fick en femma av en person och en trea av en annan.  Kanske var boken mera intressant för de i bokcirkeln som är förlossningsläkare och kunde knyta an till händelsera beskrivna i boken på ett annat sätt än vi som "bara" fött barn.


Agneta Pleijel var för mig en nästan okänd författare. Jag hade i alla fall inte läst något av henne innan. Spännande att få stifta hennes bekantskap.


Nästa tillfälle är den 2 maj henna hos Gunilla. Till det ska vi ha läst Fördom och stolthet av Jane Austin.
Tillfället efter det är den 30 maj hemma hos Susanne. Till det ska vi ha läst Lövensköldska ringen av Selma Lagerlöf.


Över sommaren tänker vi oss att man kan läsa en något tjockare bok. Kom med bra förslag!!


Margareta Tillman

Mannen som läste högt på 6,27-tåget

Mannen som läste högt på 6.27-tåget.
Jag kan inte komma i morron den 7 mars på bokcirkeln. Jag har dock läst boken ! En underbar bok om kärleken till böcker och hur det också ledde till kärleken till en kvinna. Mannen i boken lever ett ganska trist liv. För honom är böcker och littaratur det som förgyller tillvaron och som ger den mening. Först kände jag mig ledsen å hans vägnar för att han levde ett så torftligt liv.Boken var också lite seg i början. Behållningen var den kvninnliga toalettvaktens anteckningar. och när han blev kär i henne och besämde sig för att leta upp henne så, blev jag glad för hans skull. Alla hittar kärleken, det är bara sättet att hitta den på  som skiljer sig åt, det tycker jag boken säger och så vill jag ju gärna tro att det är.
Margareta

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Nobelpristagare i litteratur 2015.



Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, 2015 års Nobelpristagare i litteratur.

Men var hon verkligen värd ett Nobelpris? Frågan diskuterades vid februarimötet och slutklämmen blev att det möjligen var ett politiskt Nobelpris. Motiveringen från Sv. Akademien lyder:

”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Det enkla språket i berättelserna, de alltför likartade beskrivningarna av krigets vidrigheter, inga riktigt djupgående bekännelser och den alltför stora mängden eländesskildringar drar ned betyget  för boken. Bara när Svetlana A själv minns kvinnornas vittnesbörd lyfter texten.

Våra betygssiffror var inte i Nobelklass: 2,3,3,3,2, 2,50, 3,3, vilket gav ett snitt på 2:68! 

Svårt att rekommendera andra att läsa den.

Vi förundrades dock över de unga kvinnornas längtan till fronten, fick klart för oss hur många kvinnor som gjorde stora insatser för Sovjetunionens armé, allas patriotism (hjärntvättade?). Häpna konstaterade vi att vi klarade av att läsa om den ena grymheten efter den andra. Dock grubblade vi över hur författaren mår efter att ha intervjuat 800-1000 personer per bok. Och varför bor hon och känner sig ensam i fyra murriga rum i ett stort hyreskomplex från Sovjettiden i Minsk, där hon betraktas som en icke-person av regimen? Hon har ju erfarenheter av hur fritt, trevligt och vackert det kan vara att leva i Paris, Göteborg och Berlin, vilket hon gjorde under mer än ett decennium då hon trakasserades i hemlandet. 

Kanske gav hon svaret i sitt Nobelpristal: 

Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland - där min far föddes och där jag själv levt hela mitt liv - Ukraina, min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska litteraturen, som inte kan föreställa mig vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.

Denna dotter till ett lärarpar föddes 1948, utbildade sig till journalist vid universitet i Minsk och 

arbetade både som journalist och lärare innan hon inspirerad av författaren Adamovitj började skriva de s k vittnesmålsromanerna, varav det finns en hel svit och denna är den första i raden.

I Tyskland, Ryssland, Italien, Frankrike, USA, Polen och Sverige har hon mottagit priser för sina verk. 

Vi siktar nu in oss på lite gladare litteratur och hoppas på fransmannen Jean-Paul Didierlaurents : Mannen som läste högt på 6:27-tåget. Den 7 mars möts vi igen, plats meddelas senare.

Karin (som helt glömde bort att anteckna under kvällen, men fyll gärna på det jag missat!)