Susanne,
Ami, Agneta, Margareta, Christina samlades hos mig för att diskutera boken ” Ormen i Essex ” av Sarah Perry.
Författaren Sarah Perry föddes 1979 i staden Chelmsford i Essex, som
ligger i sydöstra England,nordost om London. Växte upp med 4 systrar i en
mycket religiös familj. Familjen tillhörde Baptistkyrkan. I hemmet fanns ingen
TV, ingen popmusik etc. Familjen ägnade sig åt klassisk musik, poesi, kyrkorelaterad
äldre litteratur, såsom Dickens och Brontë.
Sarah Perry
bor nu i Norwich. Hon har studerat vid Royal
Holloway University, är filosofie doktor i ”creative writing”. Sarah är intresserad av historia, natur och
vetenskap, fixerad vid ondska och godhet. Hon är författare och
litteraturkritiker i The Guardian och The Financial Times.
Debutroman ” After me comes the Flood”. Nominerades
till First Book Award och The Folio Prize. 2018 invaldes hon I The Royal Society of Literature.
Boken Ormen
I Essex utkom 2016. Ormen är symbolbärare , ormen står för myten och vad den
kan göra med oss människor. Miljön i Essex beskrivs i form av ljud och lukter-”
Essex luktar inte gott- de som kommer från Essex är lite dummare” – sägs det.
Sarah Perry skrev boken för att utmana bilden av 1800-talets kvinnor. Kvinnorna
ej så inskränkta som vi tror, det är våra egna fördomar. Hon skriver om
vänskap, starka kvinnor, kärlek , religion och vidskepelse. 1800-talets syn på vänskap var att den kunde
vara lika med intima känslor, som dagens romantiska kärleksrelationer.
Vår
bedömning: Miljöbeskrivningar var fina och detaljerade så man kunde känna
doften. Christina läste några meningar som var ett ex på detta. Den kvinnliga huvudpersonen var intressant att
följa, hennes liv att vara änka och oberoende. Hon fick en frihet från
äktenskapet. Hon betraktades som något
egensinnig av omgivningen och beundrades
på ett sätt att våga vara annorlunda. Kärleksrelationen och vänskapen
med Will fanns och hölls på avstånd. Några av oss tyckte att, enligt vårt sätt
idag att betrakta detta: ”varför kunde de inte få leva tillsammans”. Jag tyckte den bitvis inte fångade mitt
intresse. Susanne tyckte om boken och menade att det var en fördel att läsa den
koncentrerat under kort tid. Då kunde man leva sig in i bokens lite långsamma
rytm.
Rekommendation:
Vi kanske inte rekommenderar den till alla rakt av, men till några som vi tror
skulle uppskatta den.
Poäng: 3,5 i genomsnitt.
Till nästa
gång läser vi ” Blandat blod ” av Katarina Mazetti. Till gången därpå i apri ”Svavelgula himlen” av Kjell Westö
