Mr Potter Jamaica Kincaid 31 mars 2020

Jamaica Kincaid föddes 1949 som Elaine Potter Richardson och växte upp med sin mamma och styvfar under fattiga förhållanden. Hennes mamma lärde henne läsa redan i treårsåldern. Uppväxten och skolgången präglades av att Antigua då fortfarande var en brittisk koloni, vilket hon också kritiskt beskrivit i många av sina böcker. Som sextonåring skickas hon av sin mamma till New York för att jobba som au pair. Tio år senare är hon fast anställd skribent på The New Yorker, och ytterligare tio år senare är hon hyllad författare världen över. Namnet Jamaica Kincaid tog hon för att hon inte ville att modern skulle få reda på att hon skrev om henne. Namnet skulle ge associationer till både Skottland och Karibien.

Hon bor nu i North Bennington i Vermont och har ett stort intresse i att odla, något dom också märks i hennes författarskap. Debuten På flodens botten gavs ut 1983, och sedan dess har hon givit ut över tio böcker i olika genrer. En central bok i hennes författarskap är Lucy. Den handlar också om en ung flicka som växer upp på en karibisk ö, hennes relation till familjen och hur hon så småningom flyttar till New York för arbete som au pair i en stor familj. De  självbiografiska inslagen är uppenbara. 

Mr Potter är en roman om Kincaids biologiska far, den ständigt frånvarande fadern. Han är en helt vanlig man, som kör taxi på Antigua. Han kan varken läsa eller skriva. Genom förhållanden med en mängd kvinnor blir han far till elva döttrar. Boken kom ut redan 2003 men blev först 2019 översatt till svenska.

Här kommer synpunkter från deltagarna:
Berättelsen var poetisk med ett annorlunda sätt att skriva med långa meningar som ofta började på Och. Allt hängde ändå ihop och boken var lätt att läsa trots de långa meningarna. 

Jag har aldrig varit så irriterad över en bok, kommer inte att rekommendera den och betyget blir...en simpel 1:a

Jag tänkte att ju mer jag läste desto finare blev boken. Kärleksfull. Man tycker mer och mer om det sätt på vilket hon skriver.

Först tänkte jag att detta är en tunn bok - den går raskt att ta sig igenom. Så läste jag några sidor och märkte att här får man stanna upp - hela tiden. Upprepningarna var till en början irriterande men blev så småningom en del av upplevelsen. Så det blev långsam läsning med många omtagningar. Språket är vackert, koncentrerat och fullt av hårda liknelser.

Jag hade inte alls svårt för alla upprepningar utan tycker att boken därigenom närmade sig en dikt. Jag tycker att jag riktigt kunde känna hettan i miljön. Jag kunde också känna Mr Potters underläge i förhållande till alla människor i omgivningen och inte minst till dottern som berättade. 

Jag skulle inte rekommendera boken till någon!

Jag hade nog lagt boken åt sidan om det inte vore för bokcirkeln.

Väldigt tjatigt med alla upprepningar. Nåt slags självömkande ton som stör. Förstår inte författarens storhet, försökt men givit upp med en tidigare bok som jag inte minns titeln på. 

Sammanfattningsvis

4p. Ami, Margareta, Susanne, Anna Christina

2p Gunilla

1p Karin, Agneta, Christina

Snittpoäng 2,5p

/

Jag for ner till bror, Karin Smirnoff, 25 februari 2020

Karin Smirnoff, finlandssvensk författare, född 1880 i Stockholm, död 1973, dotter till August Strindberg och Siri von Essen. Det är det första som kan dyka upp på nätet, när man söker på detta författarnamn.

Vår tids Karin Smirnoff föddes 24 september 1964 i Umeå. Namnet Smirnoff kommer från en fransman med ryskt ursprung, som hon varit gift med. Förutom i Paris har hon också bott i några  Stockholmsförorter. Nu är bostadsorten Piteå, där hon lever med man och barn.

En driftig kvinna som  bland annat arbetat inom hemtjänst, drivit gatukök i Hammenhög ett par år i början av 2000-talet, därpå varit journalist i nio år fram till 2012.  Från 2013 har hon varit företagare och drivit Componenta Wood i Umeå, ett trävaruföretag! Nu ska hon ha sålt det för att ägna sig mer åt skrivande. Redan på 1990-talet gick hon en skrivarkurs på Umeå universitet och på senare tid har hon tränat skrivande på den tvååriga Författarskolan i Lund, en utbildning som varit avgörande för författarskapet. Hennes debutbok blev genast nominerad till Augustpriset, något som slog ned som en bomb bland alla välkända författare som hade hoppats på sin tur. Boken utsågs också till ”Bästa roman 2018” av Bokhandelsmedhjälpareföreningen.

Romanen ”Jag for ner till bror” utspelar sig i norrländsk glesbygd, i en by så långt från neonljus som det går att komma. Det är mörkt, kallt och öde på många vis. Människorna är ofta präglade av schablonbilden av norrlänningar, tysta, ordkarga, starkt präglade av dialekten. Flera lever under påvra förhållanden. Huvudpersonen Jana Kippo åker hem till sin tvillingbror, som bor kvar i föräldrahemmet. Hon hinner dock inte ända fram, innan hon i snöyra möter en okänd man, följer med honom hem och inleder ett förhållande. Jana bestämmer sig för att stanna kvar hos den alkoholiserade brodern, tar plats inom hemtjänsten och möter där många som hon minns från uppväxten.

De många gånger otroliga händelserna i romanen säger hon sig ha plockat från saker hon hört på bygden, sett och upplevt. Berättelserna lär finnas inom henne.  Hon tror att skrivande handlar om att klara av skriva om smärtpunkter, utan smärtpunkter tror hon inte att det blir en berättelse. Det som  berör henne, tror hon berör andra också. 

Kan hon själv jaga, stycka, klara av alla uppgifter som Jana gör?  Onödigt detaljrik styckningsbeskrivning ansåg flera av oss. Möjligen är författaren kunnig i styckningskonsten, hon verkar klara många områden i sitt yrkesliv. 

Gunilla reagerade över att många händelser verkar höra 1800-talet till, åtminstone långt från nutid. Margareta irriterades av att landsbygden beskrivs så negativt samt att nästan inga människor verkar vara normala. Grovt våld, flera religiösa inspel, isolering, incest, troligt mord. Någon funderade över  om incesten påverkat Jana, så att hon inte reagerade så starkt på andra svåra saker. Det händer för många dramatiska saker i en enda roman, konstaterade vi. Möjligen har hon burit på alla dessa berättelser  i många år och sedan pressat in dem alla i sin första bok. Just den här boken började hon skriva i mitten av 1990-talet, men den kom först 2018. Christina konstaterade att det faktiskt finns författare som så gått så länge med en berättelse inom sig, att de sedan inte lyckas skriva fler, i varje fall inte med uppföljare som håller måttet. 

Såväl person- som miljöbeskrivningarna är suveräna, allt förstärkt av den dialektala stilen. Inte ens namnen får versaler. Inga ”onödiga” skiljetecken som kan stoppa tempot i språket. Märkligt med tanke på det norrländskt långsamma tempot i andra sammanhang. Svårt i början att komma in i det, konstaterade vi.När man vant sig flyter språket.  Två fortsättningsböcker finns redan, som några redan läst. Kanske blir vi fler som tar oss an dem så småningom.

I Norge är Karin Smirnoff redan utgiven, översättningar till danska, tyska och engelska är på gång. I våras ska hon ha varit på Svenska institutet i Paris, kanske kan en fransk version vara på gång….

Är detta en berättelse som skulle kunna utspela sig i vilken bygd som helst? Det tror författaren. 

Betyg:

Gunilla 3

Christina 3

Susanne 3,5

Ami 4

Margareta 3

Agneta 4

Karin 3,5

———————-

Snittet 3.43

Resten av våren:

Mr Potter av Jamaica Kincaid  diskuteras 31 mars hos Anna Christina 

Klubben av Matilda Gustavsson                     28 april hos agneta

Testamente av Nina wähä                                                      26  maj någonstans ute på stan

Biografin över Selma Lagerlöf av Anna Karin Palm är sommarens bok!