Min far och Kvinnan av Annie Ernaux
31 januari 2023
”Jag
trodde hon var min far överlägsen därför att hon tycktes stå mina lärare och
lärarinnor närmare än vad han gjorde. Allt inom henne, hela hennes auktoritet,
hennes önskningar och hennes strävan gick i samma riktning som skolan. Mellan
oss fanns ett tyst samförstånd som han var utestängd från. Han skjutsade mig
till marknaden, till cirkus, till Fernandels filmer, han lärde mig cykla och
känna igen grönsakerna i trädgården. Tillsammans med honom hade jag roligt, med
henne <samtalade< jag. Av de båda var hon den dominerande, lagen
och rättesnöret.”
Ett
litet stycke ur boken Kvinnan, där Annie Ernaux ger sin mycket
personliga bild av modern, men fadern kommer också ofta in i bilden. Likaså
förekommer mamman i boken ”Min far” som kom 1985, åtta år före Kvinnan.
Katja Waldén har översatt båda.
Den
nu Nobelprisade författaren skildrar sina föräldrars kamp för att ta sig ur
livet som arbetare, för att så småningom satsa på en speceributik med
tillhörande café. Området är fattigt och fadern tvingas ha annat arbete för att de
ska klara uppehället. Modern får ta hand om allt. Båda är dock överens om att
satsa helhjärtat på dotterns skolgång. De försakar vad som helst, bara hon inte
behöver sakna något. Hon förbjuds att ägna sig åt hushållsarbete. Och skolan
sköter hon, hon har en begåvning som efter många års studier leder henne till
en lärarexamen, till föräldrarnas stora lycka.
Den
lyckan har dock ett pris. Deras världar blir helt väsensskilda. Hon lever ett
mer borgerligt liv som lärare med sin man juristen och två söner,
medan de är fast i sin mellanposition som arbetare och affärsidkare.
När
Annie Ernaux ska beskriva föräldrarnas liv tar hon de bådas död och
begravningar som utgångspunkt.
På
sitt raka sätt, med klasskampen ständigt närvarande, låter hon dem
tydligt träda fram med såväl fel och brister som förtjänster.
Våra bedömningar
Våra
betyg: Gunilla 5, Margareta 5, Susanne 5, Christina 5, Ami 5, Agneta 4,5, Anna
Christina 4,5,
Karin
4,5. Vi konstaterade att båda böckerna är föredömligt korta. 77 sidor
respektive 74!
Diskussionen
var livlig, bland annat konstaterades att många människor på den tiden levde på
samma sätt som föräldrarna Ernaux. Klasskillnaderna var större och det fanns/finns en avund i klasskampen. Avståndet som uppstår mellan generationerna
drabbar familjerna. Vilka som tyckte att pappan beskrivs med mer kärlek än
mamman och vilka som tyckte tvärtom, kan jag tyvärr inte tyda i anteckningarna.
Där konstateras i alla fall att moderns minnesförlust beskrivs väl och med
värme och att släktens omsorger om fadern inför begravningen är kärleksfulla.
Att böckerna är att rekommendera till andra kändes som en självklarhet.
Till
nästa möte den 28 februari ska vi läsa : Eiffel av Nicolas D´Estienne D´Orves om Gustave Eiffel,
som ritade Paris mest kända byggnad, Eiffeltornet, färdigt 1889.
Till
mötet i mars blir det Ruth Lillegraven: Allt är mitt.
———————————————————
Kort
sammanfattning och utdrag Ur Annie Ernaux´s Nobelföreläsning 2022.
COPYRIGHT
NOBELSTIFTELSEN 2022
”Var
ska jag börja?”
Den
frågan ställer sig inte bara vi vanliga människor när vi ska börja skriva
något, utan även en Nobelpristagare som Annie Ernaux. Hon gör det inför en ny
bok och naturligtvis inför sin Nobelprisföreläsning i Stockholm i december. Hon
inbillar sig att första meningen ska få skrivandet att gå som en dans, ungefär,
bli en nyckel till fortsättningen.
Hon
formulerar snabbt raderna: Jag ska skriva för att hämnas mitt
släkte. Den meningen skrev hon i sin dagbok, som 22-årig
litteraturstuderande på universitetet i Bordeaux. Hon citerar Rimbaud och
påstår att hon tillhör ett lägre släkte. Att bli författare såg hon som ett
sätt att kompensera för de sociala orättvisor som man fötts in i.
Från
det att hon kunde läsa blev böckerna hennes följeslagare, konstaterar hon.
Modern som själv läste romaner så fort hon fick en chans uppmuntrade hennes
läsning. Det faktum att hennes religiösa skola såg misstänksamt på böcker som
var dyra och kanske inte ansågs lämpliga för en ung flicka fick henne att läsa
allt möjligt, som de flesta idag skulle anse vara mycket bra böcker. Litteratur
stod över allt annat för henne och hon tyckte sig leva i de miljöer hon hamnade
i tack vare romanerna eller sagorna.
Annie
Ernaux upptäckte skillnaderna i könens skilda roller och möjligheter. Man, två
söner, lärartjänst och ansvaret för hem och familj tryckte henne allt längre
bort från skrivandet. Det var slumpen som förde henne tillbaka. Olika
tillfälligheter i familjen, skolan hon arbetar i samt samhällskritiska rörelser
i världen fick henne att skriva igen.
När
det gäller språket jämför hon dem som har invandrat med dem som har gjort s k
klassresor.
Hon
anser att de ställs inför ännu fler hinder, t ex hur de ska skriva, vilket
”språk” ska de använda?
Prousts,
Virginia Woolfs och Flauberts språk låg henne varmt om hjärtat. När Annie
Ernaux då börjar skriva kommer grova ord och hånfulla meningar till henne, som
förödmjukade människor ofta använt, menar hon.
Ett
sätt att svara på den skam de utsatts för anser hon. Det blev självklart för
henne att hon måste skildra sociala sår, t ex när hon gör en illegal abort. Hon
ville inte bara hämnas sitt släkte utan också sitt kön.
Från
och med sin fjärde bok byter hon skrivsätt, till ett mer "neutralt,
objektivt, platt" språk, utan metaforer eller tecken på stark
känsla.
"Att
finna orden som på en och samma gång rymmer verkligheten och känslan som
verkligheten inger skulle komma att bli, och är så än i dag, mitt ständiga
huvudbry, när jag skriver”.
Jag
rekommenderar att ni läser hela talet, allt varken kan eller hinner vi gå
igenom här nu.!
Nobelpriset får inte förändra
livet
I
ett radioprogram i P1 framhöll hon att hon inte vill att Nobelpriset ska
förändra livet för henne.
Det
verkar som om hon inte trodde att hon skulle få det, eftersom hon varit
ute och gjort ärenden, inte haft telefonen med sig och åkt hem för att få höra
vem som fått Nobelpriset –– och blev tydligen överraskad. I
Frankrike har hennes popularitet inte varit lika stor som i Sverige, kanske
beroende på de känsliga ämnen hon tagit upp. Efter Nobelpriset har
försäljningen av hennes böcker dock tiofaldigats i Frankrike!
Våldtäkten
som hon utsattes för var svår för henne, inte minst för att den manliga
brutaliteten ansågs vara hennes fel. Just för att det var svårt ville hon
skriva om det och anser att hon öppnat nya rum i den franska litteraturen. Hon
beskriver sin stil som neutral och menar att känslobeskrivningar inte hör hemma
i skrivande. Känslorna ska lämnas till läsarna.
Hon
föddes 1940 i Normandie, som sönderbombades 1944 och det har bidragit till att
rädsla präglat henne.
Arbetarklassmiljön
och den lanthandel med café, bar och enklare servering är den värld hon utgår
från när hon ser på världen.
Livet
i hennes böcker tillhör inte henne längre, konstaterar hon också.
Hon
debuterade 1974 med ”Les armoires vides". 1984 publiceras Min far och med den
slår hon igenom och får Prix Renaudot. 1987 Kvinnan, 1993 kom Sinnenas
tid. Internationellt slår hon igenom med Åren 1994. Skammen kommer 1998, 2000
Omständigheter, om aborten hon gjorde trots att det var förbjudet då. Den
filmatiserades och vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig 2021. Hon har
skrivit om sitt äktenskap, om bröstcancer och många andra böcker som inte
översatts till svenska och fått en mängd utmärkelser som inte är så kända
hos oss. Marguerite Yourcenar-priset fick hon i alla fall 2017, för det samlade
författarskapet.
NU RÄCKER DET! DET NI
SAKNAR FINNS PÅ INTERNET…
KARIN
