Flickan som fick en röst, av Abi Daré, 26 oktober 2021 Karin Lorenz

 Flickan som fick en röst av Abi Daré

" Jag tycker att författaren skildrar de stora  klasskillnaderna i Nigeria på ett mycket målande och trovärdigt sätt. Alltifrån att pappan, på grund av brist på pengar, säljer den unga dottern för att hon ska gifta sig med en betydligt äldre man, till hennes mer eller mindre slavliknande arbete hos Big Mama som inte avlönar henne och vars make försöker begå övergrepp mot henne. Jag tycker att det finns en poäng i att författaren använt sig av Adunnis engelska (översatt till svenska) eftersom det inte är hennes modersmål. Sedan har hon ju Adunni den stora turen att träffa en kvinna som hade viss möjlighet att hjälpa den begåvade Adunni. av Susanne

Författaren Abi Daré föddes i Lagos i Nigeria i en välbärgad familj, modern och juristen Teju Somorin är Nigerias första kvinnliga professor i skatterätt.

Själv hade Abi tänkt läsa franska på universitetet på hemmaplan, men i slutet av en semestervistelse i Storbritannien fann hon sig själv lurad/ övertalad att studera juridik på ett universitet i London. (Filial till Wolverhamptonuniversitetet).

 När hon först kom till England började hon skriva en blogg om att vara immigrant. Den blev så populär och fick hundratusentals gillanden att  hon till slut blev tvungen att ta bort den, för att försöka behålla sitt privatliv. Bloggen lärde henne dock att hon kunde skriva och hon började i st skriva korta påhittade historier, som hon spred till  familj och vänner.

 "Flickan som fick en röst" började hon skriva när hon startade studiearbetet mot sin MA i kreativt skrivande på Londonuniversitet Birkbeck. Hon kände att hon ville göra något seriöst och vara bland likasinnade. 

Redan som barn hade hon noterat att många familjer, även hennes egen, hade hembiträden. De var ofta unga, outbildade och illa behandlade, en del så unga som åtta, tio år. När hennes egen äldsta dotter var i den åldern funderade hon över om situationen nu var densamma. Hon hittade en artikel om en trettonåring, som hade blivit skållad med kokande vatten av sin husmor. Hon började fundera över flickan, hennes historia o s v. Boken blev ett försök att svara på frågor hon själv hade kring hembiträdens situation. En avgörande händelse var också den egna dotterns klagan över att behöva tömma diskmaskinen hemma.

 Tre års arbete ligger bakom boken.

Abi gjorde omfattande research, t ex  vilka lagar som gällde i Nigeria. Problemet var att många lagar bara gäller den egna staten, andra som gäller alla staterna i landet. Det var  viktigt för henne att allt i boken skulle vara sant. 

 

Stipendiet för hushållsarbete, som hon skriver om, finns dock inte, däremot flera olika stipendier för unga inom oljeindustrin m m. Hon planerade boken noggrant, Tia, den kvinna som hjälper Adunni, bestämde hon sig för redan första dagen, för att författaren själv tror på mentorskap, kvinnlig egenmakt och kvinnors vänskap.

Abi Daré vill stötta unga kvinnor utan att behöva gå ut genom dörren. Bara ett meddelande på sociala medier kan räcka, liksom styrkan i vänlighet, anser hon. En

som inspirerat henne är Michelle Obama, som skrivit bok och stått upp för flickors utbildning.

När det gäller språket i boken hade hon själv under åren i Lagos hört många unga hembiträdens dåliga engelska. De talade som de kunde, konstaterar hon. Hon ville dock visa att även om en människa inte talar korrekt engelska, kan personen ändå vara intelligent, smart och rolig. Medan hon skrev boken var ena dottern mellan 2 och 5 år. Hon använde en del av hennes barnspråk, och försökte ibland göra språket nigeriskt (!). Abi visste att hon tog en risk i och med språkförändringarna, men tänkte att ”ingen kommer ändå att läsa det här”.

Där tog hon uppenbarligen fel, hon fick bland annat det prestigefyllda Bath Novel Award för opublicerade manuskript.

Boken är nu också spridd i hela Samväldet, i USA och Kanada. Den är översatt till italienska, spanska, svenska m fl. Där den inte ännu är översatt finns den ofta ändå på engelska, (Norge, Frankrike t ex)

 

När hon varit Londonbo "tillräckligt länge" flyttade Abi Daré till Essex, där hon bor med sin man och sina två döttrar.

 Böcker :        The Small Print 2011

                      The Accidental Wife 2017

                      The Girl with the Louding Voice 2020

Priser:           The Bath Novel Award 2020 

                      Finalist i The Literary Consultancy Pen Factor 2018

 

Abi Daré skriver helst med lite störande bakgrundsljud, det mesta av Flickan…

skrev hon på ett kafé. Där fanns en affisch med en flicka i som stöttades av The Chain´s foundation. Flickans leende fick Abi att känna att flickan sade åt henne:

Fortsätt, skriv för min skull! I duschen kan hon också bli inspirerad!

När hon redigerar vill hon ha tystnad runt sig och går gärna till Londonbiblioteket, där hon fick ett ”underbart stipendium”. 

 Chiamanda Ngozi Adichies böcker  fick henne att förstå att även hon skulle kunna skriva. Etaf Rums bok A woman is no man och  Delia Owens Där kräftorna sjunger låg på hennes sängbord när intervjun gjordes av Hephzibah Anderson. The Guardian och The Observer har också haft uppgifter om A.D.

 Att vara ute och tala om boken är något hon gillar. Hon håller igång hela tiden och tycker sig ha fulltidsarbete med att kolla alla appar. Hon pratar med intervjuaren via en klocka hon köpte för att direkt kunna skriva ned idéer hon får var hon än befinner sig. En ung kvinna i tiden, så att säga!

 Syns via nätet! You Tube har ett par intervjuer liggande nu, de jag hörde handlade om det jag skrivit nu. Dock inte hört hela.

 Våra tankar kring boken

Sällan har vi i bokcirkeln varit så eniga om att det var en bra bok och att den kunde rekommenderas, om inte till alla, så till många. Det fanns mycket att kommentera. Klasskillnaderna, olika samhällen tätt inpå varandra, de enorma ekonomiska skillnaderna, bristen på utbildning för alla, kvinnans utsatthet (även inom välbärgade familjer), kraven på kvinnorna att föda barn (även om männen  råkade vara sterila). Mammors betydelse för flickors utbildning.

 

Språket, det som Abi Daré konstruerat för Adunni,  förskräckte flera i början medan Agneta fascinerades av det. Alla vande sig så småningom, tack vare att språket blev bättre, ja så målande att både lukter och löss ”kändes”.

 Ami tyckte att det blev en helt annan historia än hon trodde från början, andra ansåg att innehållet var något förutsägbart, men inte mer än att betygen blev höga.

 Susanne 4, Ami 4, Agneta 5, Margareta 5, Anna Christina 4, Gunilla 4, Karin 4.

Snittbetyg 4,28

 Till nästa gång läser vi Vanessa Springgoras Samtycket, 

under december Nobelpristagaren Abdulrazak Gurnahs Paradiset. 

 OBS! 

Vi byter till lunchtid, först hos Gunilla den 30 november, kl 13.00.

 Nu lånar jag Susannes lästips också:

"Förutom de böcker jag nämnde förra gången, kan jag föreslå dels Marie-Hélène Lafons bok, De sista indianerna. Det är en fransk författare som jag läst ett par böcker av. Hon tillsammans med översättaren är nominerad till Stadsteaterns pris för en bok som heter, En sons historia, men den är ny och har antagligen inte ännu getts ut i pocket. De sista indianerna handlar om två ogifta syskon på franska landsbygden som lever kvar i föräldragården där jordbruket är nedlagt. En ny ”levande” familj flyttar in i granngården och driver ett jordbruk. Boken skildrar krocken som uppstår mellan två skilda världar. Lafons böcker är alltid ganska korta.

 Vidare kan jag föreslå den amerikanska författaren Nicole Krauss bok, Dunkel skog, kärlekens historia. Jag har läst en bok av henne tidigare och den tyckte jag var mycket bra. Dunkel skog utspelar sig i USA och Israel. Den är ”kritikerhyllad”.

 Karin Lorenz