Ann-Helén Laestadius
Ann-Helén är född 1971 i Kiruna. Hon bor
nu i Solna med man och en son.
I
hennes hem talades tre språk: nordsamiska som kom från hennes mammas sida;
meänkieli från hennes pappas sida och så riksspråket svenska. Hon fick själv bara
lära sig svenska, eftersom varken mamman eller pappan förde vidare sina språk
Mamman
kommer från en renskötarfamilj och tvingades gå i en så kallad nomadskola och
förbjöds att prata den egna gruppens språk och ”sedan liksom många andra” ville
hon inte föra vidare språket till sin dotter. I stället gick Ann-Helén
kvällskurser i samiska.
Ann-Helén
härstammar hon från en av bröderna till Laestadianismens grundare Lars Levi
Laestadius.
2016 tilldelades on Augustpriset för
ungdomsboken Tio över ett.
Stöld, röstades fram av svenska folket som Årets bok 2021 i Bonniers bokklubb.
Den bygger på verkliga händelser. Det är en vild och vacker
läsupplevelse – som en jojk till renskötarlivet! Men den är också en
spännande roman om brott som begås utan att utredas. En svidande skildring av
en bortglömd del av Sverige där människor ställs mot varandra – i generation
efter generation.
På ett sätt är det
nog enklare att vara same här i Stockholm. Men min flytt var ingen flykt. Jag
bodde i Kiruna tills jag var 27. Men nu kan jag tycka att det är skönt att jag
inte är där uppe. För att jag är lite rädd för reaktionerna, säger hon och
skrattar till.
Renskötare
har sällan blivit skildrade på det här sättet förut, och att jag gör det, som
inte är renskötare själv, är också ett känsligt dilemma. Men mamma är uppvuxen
i en renskötarfamilj, vi har kusiner som är renskötare och jag har varit med
ute och vet hur det funkar. Men ärligt talat var jag livrädd för att skriva den
här boken. För att jag är så rädd att skildra dem fel. De är redan så utsatta,
det jag skrev fick inte också bli fel!
Och Elsa, jag ville ge renskötartjejer som henne
lite upprättelse. Det var viktigt att hon skulle vara stark, att hon skulle
våga ta för sig. Och det är inte bara svartvitt allting, det är inte så att jag
vill lyfta fram allt det samiska som enbart gott. Det var viktigt att också
berätta detta att hon vill ta plats i samebyn och hur svårt det är som tjej,
att det är väldigt traditionellt manligt och att hon får kämpa för att bli
accepterad
Hon
berättar om den hotfulla stämningen efter den så kallade Girjasdomen, som kom
den 23 januari 2020 och där det slogs fast att samebyn Girjas har ensamrätt att
bestämma över småviltjakten i sitt område, med hänvisning till det som kallas
urminnes hävd. Ett beslut som orsakade en våg av hat mot samer. Skjutna och
överkörda renar. Ett våldsamt näthat. Hot och trakasserier från sådana som
romanens Robert.
Hon
berättar att hon använt hundra polisanmälningar om renstölder som research för
romanen. Utredning efter utredning som lagts ner och hur polisen där uppe,
precis som i hennes bok, har att patrullera oändliga områden med minimerad
personalstyrka och därför oftast kommer försent, om de ens dyker upp.
–
Och sedan ska man dessutom orka med rovdjuren och mäkta med
klimatförändringarna som försvårar rennäringen ... Det är också den psykiska
ohälsan som drabbar många samer och orsakar tragedier i många familjer. Det är
så otroligt mycket på en och samma gång.
–
Till slut kände jag, nu får det vara nog. Det här måste berättas om, men
fiktivt, i en roman.
Bokklubben
Alla
uppskattade boken mycket och tyckte att det är en mycket viktigt bok, som
berättar om renskötarnas verklighet. Många tyckte att personbeskrivningar var
lite tunna för alla utom för Elsa, bokens huvudperson.
Betyg:
Gunilla-4, Agneta-4,5, Ami-5, Susanne-4, Anna Christina- 4, Margareta-5.
Det
ger medelpoängen 4,4.
Till
nästa gång, den 31 maj ska vi läsa Två pistoler av Klas Östergren. Då ses vi
hos Anna Christina på lunch.
Över sommaren ska vi läsa två böcker
De osynliga av Roy Jacobsen
Amerikansk jord av Jeanine Cummins.
