Stöld av Ann-Helén Laestadius, 26 april 2022, Margareta Tillman

 

Ann-Helén Laestadius

 

 

Ann-Helén är född 1971 i Kiruna. Hon bor nu i Solna med man och en son.

I hennes hem talades tre språk: nordsamiska som kom från hennes mammas sida; meänkieli från hennes pappas sida och så riksspråket svenska. Hon fick själv bara lära sig svenska, eftersom varken mamman eller pappan förde vidare sina språk

Mamman kommer från en renskötarfamilj och tvingades gå i en så kallad nomadskola och förbjöds att prata den egna gruppens språk och ”sedan liksom många andra” ville hon inte föra vidare språket till sin dotter. I stället gick Ann-Helén kvällskurser i samiska.

Ann-Helén härstammar hon från en av bröderna till Laestadianismens grundare Lars Levi Laestadius.

2016 tilldelades on Augustpriset för ungdomsboken Tio över ett.

Stöld, röstades fram av svenska folket som Årets bok 2021 i Bonniers bokklubb. 
Den bygger på verkliga händelser. Det är en vild och vacker läsupplevelse – som en jojk till renskötarlivet!  Men den är också en spännande roman om brott som begås utan att utredas. En svidande skildring av en bortglömd del av Sverige där människor ställs mot varandra – i generation efter generation.

 Själv säger hon så här i en intervju

På ett sätt är det nog enklare att vara same här i Stockholm. Men min flytt var ingen flykt. Jag bodde i Kiruna tills jag var 27. Men nu kan jag tycka att det är skönt att jag inte är där uppe. För att jag är lite rädd för reaktionerna, säger hon och skrattar till.

Renskötare har sällan blivit skildrade på det här sättet förut, och att jag gör det, som inte är renskötare själv, är också ett känsligt dilemma. Men mamma är uppvuxen i en renskötarfamilj, vi har kusiner som är renskötare och jag har varit med ute och vet hur det funkar. Men ärligt talat var jag livrädd för att skriva den här boken. För att jag är så rädd att skildra dem fel. De är redan så utsatta, det jag skrev fick inte också bli fel!

Och Elsa, jag ville ge renskötartjejer som henne lite upprättelse. Det var viktigt att hon skulle vara stark, att hon skulle våga ta för sig. Och det är inte bara svartvitt allting, det är inte så att jag vill lyfta fram allt det samiska som enbart gott. Det var viktigt att också berätta detta att hon vill ta plats i samebyn och hur svårt det är som tjej, att det är väldigt traditionellt manligt och att hon får kämpa för att bli accepterad

Hon berättar om den hotfulla stämningen efter den så kallade Girjasdomen, som kom den 23 januari 2020 och där det slogs fast att samebyn Girjas har ensamrätt att bestämma över småviltjakten i sitt område, med hänvisning till det som kallas urminnes hävd. Ett beslut som orsakade en våg av hat mot samer. Skjutna och överkörda renar. Ett våldsamt näthat. Hot och trakasserier från sådana som romanens Robert.

Hon berättar att hon använt hundra polisanmälningar om renstölder som research för romanen. Utredning efter utredning som lagts ner och hur polisen där uppe, precis som i hennes bok, har att patrullera oändliga områden med minimerad personalstyrka och därför oftast kommer försent, om de ens dyker upp.

– Och sedan ska man dessutom orka med rovdjuren och mäkta med klimatförändringarna som försvårar rennäringen ... Det är också den psykiska ohälsan som drabbar många samer och orsakar tragedier i många familjer. Det är så otroligt mycket på en och samma gång.

– Till slut kände jag, nu får det vara nog. Det här måste berättas om, men fiktivt, i en roman.

 

Bokklubben

Alla uppskattade boken mycket och tyckte att det är en mycket viktigt bok, som berättar om renskötarnas verklighet. Många tyckte att personbeskrivningar var lite tunna för alla utom för Elsa, bokens huvudperson.

Betyg: Gunilla-4, Agneta-4,5, Ami-5, Susanne-4, Anna Christina- 4, Margareta-5.

Det ger medelpoängen 4,4.

 

Till nästa gång, den 31 maj ska vi läsa Två pistoler av Klas Östergren. Då ses vi hos Anna Christina på lunch.

Över sommaren ska vi läsa två böcker
De osynliga av Roy Jacobsen
Amerikansk jord av Jeanine Cummins.