Salman Rushdies Midnattsbarnen från 1981, en bok
som enligt en intervju i tidningen Vi fått Bookerpriset två gånger. Boken
räknas som Rushdies genombrottsroman men kanske är författaren sorgligt nog
mest känd för fatwan han drabbades av 1989 efter boken Satansverserna och som i
sin tur resulterade i en knivattack mot honom 2022 där han sårades svårt och
förlorade synen på ena ögat.
Midnattsbarnen är ett slags allegori över
Indiens och Pakistans historia och har gott om övernaturliga, fantastiska och
(i mitt tycke) väldigt roliga inslag. Vi får följa huvudpersonen Saleem som
föds några minuter efter att Indiens självständighet ropats ut 1947. Liksom de
andra midnattsbarnen, födda under den första timman av självständigheten, föds
han med övernaturliga förmågor, i början av sitt liv med att kunna läsa andras
tankar, efter en (misslyckad?) näsoperation i tioårsåldern utrustas han i stället
med ett övernaturligt gott luktsinne. Vi möter ett myller av människor och
kaskader av människor; morfar/läkaren som lär känna sin blivande hustru genom
att undersöka henne bit-för-bit genom ett hål i ett lakan, mammans olyckliga
första giftemål med en anarkist som så småningom rymmer, sin egen födelse där
han blir utbytt av en barnmorska med rättviseambitioner, nattliga telepatiska
sammanträden med andra midnattsbarn, pappans misslyckade tripodprojekt Bombays
hamn, mammans oväntade tur i spel som under en tid försörjer familjen,
Pakistans inbördeskrig där han deltar som spårhund och så småningom det
ödesdigra fysiska mötet med andra midnattsbarn.
Det är näst intill omöjligt att redogöra för
handlingen där den ena fantastiska händelsen avlöser den andra.
Rushdie är en produktiv författare och ett
femtontal böcker finns i svensk översättning. I likhet med huvudpersonen i
Midnattsbarnen är han född 1947 i Bombay i en muslimsk familj med påbrå från
Kashmir som senare kom att flytta till Pakistan. Han lever i sitt femte
äktenskap och är sedan länge bosatt i USA.
Ingen utom jag själv var särskilt tänd på den
här boken. Det sammanlagda betyget från oss som var med blev 2,9 och då förstår
jag att flera av er som inte kunde komma inte tyckte något vidare om boken så
antagligen hade vi kommit ännu lägre om alla varit med. Flera hade inte orkat
igenom och tyckte den var rörig och konstig. Själv tycker jag framförallt att
den är väldigt rolig men kanske är jag den av oss som är mest road över magisk
realism och absurda detaljer.
Nästa gång ses vi hos Siv 7/10
för att diskutera Strindbergs Röda Rummet. Vi började lite löst prata om att
kanske inkludera ett lyrikinslag; kanske någon kan läsa en dikt vi väljer ut.
Christina
