Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj

Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Nobelpristagare i litteratur 2015.



Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj, 2015 års Nobelpristagare i litteratur.

Men var hon verkligen värd ett Nobelpris? Frågan diskuterades vid februarimötet och slutklämmen blev att det möjligen var ett politiskt Nobelpris. Motiveringen från Sv. Akademien lyder:

”För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Det enkla språket i berättelserna, de alltför likartade beskrivningarna av krigets vidrigheter, inga riktigt djupgående bekännelser och den alltför stora mängden eländesskildringar drar ned betyget  för boken. Bara när Svetlana A själv minns kvinnornas vittnesbörd lyfter texten.

Våra betygssiffror var inte i Nobelklass: 2,3,3,3,2, 2,50, 3,3, vilket gav ett snitt på 2:68! 

Svårt att rekommendera andra att läsa den.

Vi förundrades dock över de unga kvinnornas längtan till fronten, fick klart för oss hur många kvinnor som gjorde stora insatser för Sovjetunionens armé, allas patriotism (hjärntvättade?). Häpna konstaterade vi att vi klarade av att läsa om den ena grymheten efter den andra. Dock grubblade vi över hur författaren mår efter att ha intervjuat 800-1000 personer per bok. Och varför bor hon och känner sig ensam i fyra murriga rum i ett stort hyreskomplex från Sovjettiden i Minsk, där hon betraktas som en icke-person av regimen? Hon har ju erfarenheter av hur fritt, trevligt och vackert det kan vara att leva i Paris, Göteborg och Berlin, vilket hon gjorde under mer än ett decennium då hon trakasserades i hemlandet. 

Kanske gav hon svaret i sitt Nobelpristal: 

Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland - där min far föddes och där jag själv levt hela mitt liv - Ukraina, min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska litteraturen, som inte kan föreställa mig vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.

Denna dotter till ett lärarpar föddes 1948, utbildade sig till journalist vid universitet i Minsk och 

arbetade både som journalist och lärare innan hon inspirerad av författaren Adamovitj började skriva de s k vittnesmålsromanerna, varav det finns en hel svit och denna är den första i raden.

I Tyskland, Ryssland, Italien, Frankrike, USA, Polen och Sverige har hon mottagit priser för sina verk. 

Vi siktar nu in oss på lite gladare litteratur och hoppas på fransmannen Jean-Paul Didierlaurents : Mannen som läste högt på 6:27-tåget. Den 7 mars möts vi igen, plats meddelas senare.

Karin (som helt glömde bort att anteckna under kvällen, men fyll gärna på det jag missat!)