Haruki Murakami
Murakami är född 1949 och är en av Japans populäraste
författare och översättare. Han visade sig vara mer produktiv än jag hade klart
för mig och har givit ut ett tjugotal romaner och novellsamlingar av vilka
tretton är översatta till svenska. Han skriver ofta i genren magisk
realism/science fiction även om den roman vi läst inte räknas dit.
Haruki Murakami växte upp i Kobe. Båda föräldrarna
undervisade i japansk litteratur men han själv var mer intresserad av
amerikansk litteratur. Han studerade drama i Tokyo när han träffade sin
blivande fru, Yoko, som han gifte sig med 1971. Hans första arbete var i en
skivaffär. Under några år drev han en jazzklubb tillsammans med sin fru.
Murakami har berättat att han plötsligt och oförklarligt
under en baseballmatch blev inspirerad att skriva sin första roman, Hear the
wind sing 1979.Han började skriva samma dag och skrev på romanen varje
dag efter sina arbetsdagar vilket enligt wikipedia resulterade i en något
fragmentarisk hoppig text med korta kapitel. Romanen vann första pris i en
litteraturtävling och gavs ut (dock ej på svenska)
Norwegian Wood kom 1987 och räknas som hans stora
genombrott. På svenska finns dessutom bl.a. Fågeln som vrider upp världen, Vad
jag talar om när jag talar om löpning, Kafka på stranden, Sputnik älskling och
1Q84.
Norwegian Wood är en vemodig berättelse om en ung vilsen man
som har relationer med två kvinnor, Naoki och Midori.
Dessutom inleder han ett flertal tillfälliga sexuella förbindelser
med olika kvinnor under ledning av en kamrat på studenthemmet. Han knyts
till Naoki genom att hennes tidigare pojkvän, en nära vän till huvudpersonen,
begått självmord oväntat. Naoki är traumatiserad genom detta och genom hennes
systers självmord. Hon får vård på en mycket märklig rehabiliteringsinrättning
och under den tiden träffar huvudpersonen Midori som är en mer utlevande och
öppen person.
Det gemensamma intrycket var tyvärr att den här romanen
tyngs ner av ganska tjatiga okänsliga sexskildringar som är mycket ”på mannens
villkor”. De kvinnor som finns i romanen är egendomligt vaga i konturerna och
verkar mest finnas till för att tillfredsställa huvudpersonens önskemål. Jag
kan se att många kvinnliga kritiker delar den här invändningen. Även om språket
bitvis är vackert med fina skildringar av miljöer blir det hela rätt monotont,
lite ”an-auf-hinter-in-neben-über” . Ingen av oss ville rekommendera denna bok
till någon även om vi möjligen trodde den kunde uppskattas av en ung vilsen
man. Det sammanlagda betyget blev 2,5 på en femgradig skala.
Till nästa gång, 25/5 läser vi Agneta Pleijels
dubbelporträtt!
Christina Ledin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.